Kronor, kompanier och Karlsborg: Sveriges glömda roll i slavhandeln på Guldkusten
En genomgång av de svenska regenter som möjliggjorde handeln med förslavade människor i nuvarande Ghana – och varför dagens kungahus inte bär deras blod.
Sveriges historia som stormakt handlar sällan om Afrika. Ändå seglade svenska skepp under 1600- och 1700-talen till Guldkusten, dagens Ghana, i uppdrag som godkänts direkt av den svenska kronan. Det handlade om guld, elfenben – och människor.
Drottningen som gav tillståndet
Det hela började inte med en kung, utan med en drottning. År 1649 utfärdade drottning Kristina ett kungligt privilegium till det nybildade Svenska Afrikakompaniet, grundat av affärsmannen Louis De Geer och en krets högadel. Privilegiet gav kompaniet statens godkännande att bedriva handel på den afrikanska kusten – en handel som från början omfattade förslavade människor.
Året därpå, 1650, slöt kompaniet ett avtal med kung Bredeva av Fetu och fick rätt att anlägga fortet Carolusborg vid det som då kallades Guldkusten. Fortet, senare känt som Cape Coast Castle, blev en av flera europeiska utskeppningshamnar för förslavade afrikaner och räknades under en period som det näst största fortet längs kusten.
Verksamheten fortsatte in i Karl X Gustavs regeringstid – fortet Karlsborg fick sitt namn efter honom – men det ursprungliga kungliga tillståndet kom alltså från Kristina. Kompaniets afrikanska äventyr blev kortvarigt: 1663 erövrades fortet av holländarna, och Svenska Afrikakompaniet gick i konkurs.
Kungen som köpte en slavö
Mer än ett sekel senare knöt Sverige an till slavhandeln igen, denna gång under en kung som aktivt sökte upp affären. Gustav III köpte 1784 ön Saint-Barthélemy i Västindien av Frankrike och grundade kolonins huvudstad Gustavia. Två år senare, 1786, bildade kungen tillsammans med ett antal svenska affärsmän ett aktiebolag inriktat på just slavhandel.
När den brittiska abolitioniströrelsen redan 1788 vände sig till Gustav III med kritik mot handeln, förnekade kungen att Sverige var inblandat. Det dröjde till 1813 innan Sverige började avveckla sin del i slavhandeln – och även då infördes undantag som tillät slavägande “för husbehov” i den svenska kolonin, som förvaltades av kronan ända fram till 1878.
En ny ätt utan blodsband till det förflutna
Här kommer en viktig distinktion som ofta glöms bort i samtalet om det svenska kungahusets historia: dagens kungahus, Bernadotteätten, härstammar inte från vare sig Kristina, Karl X Gustav eller Gustav III.
Den nuvarande dynastin grundades av Jean Baptiste Bernadotte, en fransk marskalk under Napoleon, född 1763 i Pau i södra Frankrike. Eftersom kung Karl XIII var barnlös och tronföljden oviss, valde den svenska riksdagen 1810 att utse Bernadotte till kronprins – delvis i förhoppning om goda relationer med det napoleonska Frankrike. Han adopterades formellt av Karl XIII, antog namnet Karl Johan och tillträdde själv som kung 1818, då han blev Karl XIV Johan. Han regerade till sin död 1844.
Skiftet 1810–1818 innebar alltså ett fullständigt ättebyte på den svenska tronen. De regenter som gav sitt kungliga godkännande till handeln på Guldkusten och i Västindien – huset Vasa (Kristina), pfalziska ätten (Karl X Gustav) och huset Holstein-Gottorp (Gustav III) – har inget genetiskt samband med Bernadotteätten som ärvde tronen efter dem. Kopplingen mellan dagens kungahus och 1600- och 1700-talens kolonialpolitik är med andra ord institutionell och symbolisk, genom ämbetet som sådant, men inte biologisk eller dynastisk.
Ett arv som lever vidare i debatten
Frågan om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln har på senare år fått större uppmärksamhet, inte minst kopplat till Cabo Corso i Ghana och Saint-Barthélemy i Karibien. Att reda ut vilka regenter som faktiskt bar ansvaret – och vilka som inte gör det genom härkomst – är en del av att förstå den svenska kolonialhistorien mer exakt, snarare än att låta den suddas ut eller överdrivas.
Källor: Svenska Afrikakompaniets historia enligt SO-rummet, Wikipedia (Afrikanska kompaniet) samt Världskulturmuseernas material om Cape Coast Castle och koloniseringen av Ghana.
Crowns, Companies and Karlsborg: Sweden’s Forgotten Role in the Gold Coast Slave Trade
A look at the Swedish monarchs who enabled the trade in enslaved people on the Gold Coast, in present-day Ghana — and why today’s royal house shares no bloodline with them.
Sweden’s history as a great power rarely touches on Africa. Yet in the 1600s and 1700s, Swedish ships sailed to the Gold Coast on ventures approved directly by the Swedish crown. The cargo was gold, ivory — and people.
The Queen Who Gave the Permit
It didn’t start with a king, but with a queen. In 1649, Queen Christina issued a royal charter to the newly formed Swedish Africa Company, founded by the businessman Louis De Geer together with a circle of high nobility. The charter granted the company the state’s approval to trade along the African coast — a trade that from the outset included enslaved people.
The following year, 1650, the company signed a treaty with King Bredeva of Fetu and secured the right to build the fort Carolusborg on what was then called the Gold Coast. The fort, later known as Cape Coast Castle, became one of several European shipping points for enslaved Africans and was, for a time, considered the second-largest fort along the coast.
Operations continued into the reign of Karl X Gustav — the fort Karlsborg was named after him — but the original royal charter came from Christina. The company’s African venture was short-lived: in 1663 the fort was captured by the Dutch, and the Swedish Africa Company went bankrupt.
The King Who Bought a Slave Island
More than a century later, Sweden reconnected with the slave trade, this time under a king who actively sought the business out. In 1784, Gustav III bought the island of Saint-Barthélemy in the West Indies from France and founded the colony’s capital, Gustavia. Two years later, in 1786, the king joined a group of Swedish businessmen to form a joint-stock company focused specifically on the slave trade.
When the British abolitionist movement approached Gustav III with criticism of the trade as early as 1788, the king denied that Sweden was involved. It wasn’t until 1813 that Sweden began winding down its part in the trade — and even then, exceptions allowed slaveholding “for household use” in the Swedish colony, which remained under crown administration until 1878.
A New Dynasty With No Blood Ties to the Past
Here lies an important distinction that often gets lost in conversations about the Swedish royal house’s history: today’s royal house, the House of Bernadotte, does not descend from Christina, Karl X Gustav, or Gustav III.
The current dynasty was founded by Jean Baptiste Bernadotte, a French marshal under Napoleon, born in 1763 in Pau in southern France. With King Karl XIII childless and the succession uncertain, the Swedish parliament chose Bernadotte as crown prince in 1810 — partly in hopes of good relations with Napoleonic France. He was formally adopted by Karl XIII, took the name Karl Johan, and ascended the throne himself in 1818 as Karl XIV Johan, reigning until his death in 1844.
The transition of 1810–1818 marked a complete change of dynasty on the Swedish throne. The monarchs who lent their royal approval to the trade on the Gold Coast and in the West Indies — the House of Vasa (Christina), the Palatinate line (Karl X Gustav), and the House of Holstein-Gottorp (Gustav III) — share no genetic link with the House of Bernadotte that inherited the throne after them. The connection between today’s royal house and the colonial policies of the 1600s and 1700s is, in other words, institutional and symbolic, through the office itself, rather than biological or dynastic.
A Legacy That Still Shapes the Debate
Sweden’s role in the transatlantic slave trade has drawn growing attention in recent years, not least in connection with Cabo Corso in Ghana and Saint-Barthélemy in the Caribbean. Sorting out which monarchs actually bore responsibility — and which do not through lineage — is part of understanding Swedish colonial history more precisely, rather than letting it be erased or overstated.
Sources: history of the Swedish Africa Company via SO-rummet, Wikipedia (Afrikanska kompaniet), and the World Culture Museums’ material on Cape Coast Castle and the colonization of Ghana.