Guld, elfenben och en flopp: myten om Guldkusten som grund för Sveriges rikedom
Bidrog det svenska engagemanget på Guldkusten – handeln med guld, elfenben och förslavade människor – till dagens välstånd? Historien ger ett mer nyanserat svar än man kan tro.
Det är en lockande tanke: att Sveriges nutida välstånd på något sätt har sina rötter i 1600-talets koloniala äventyr vid Cabo Corso i dagens Ghana. Verkligheten, enligt de källor som finns bevarade, är betydligt mer blygsam.
En kortlivad affär
Svenska Afrikakompaniet, grundat 1649 med drottning Kristinas privilegium, opererade vid Guldkusten i drygt tio år innan holländarna erövrade fortet Carolusborg 1663. Under den perioden fraktade kompaniet ut runt 180 kilo guld och ett par ton elfenben och socker per år från Afrika – ett årligt värde som, satt i relation till hela den svenska statens ekonomi, var marginellt. Kompaniet var under sin livstid inblandat i transporten av mellan 500 och 1 000 förslavade människor, en liten skala jämfört med de stora kolonialmakternas verksamhet.
Kompaniet gick tidvis med vinst, inte minst tack vare guldhandeln. Men den stora behållningen hamnade inte i den svenska statskassan eller hos vanliga svenskar. Merparten av vinsterna gick till de köpmän i Amsterdam och Hamburg som finansierade och till stor del ägde kompaniet – inte minst Louis De Geer själv, som ägde närmare 85 procent av bolaget och vars kapital till stor del kom från utländska källor. Cabo Corso fick heller aldrig karaktären av en bosättningskoloni; som mest bodde där ett par tiotal anställda.
När fortet väl föll 1663 gick kompaniet i konkurs. Sverige fick visserligen senare ersättning från Nederländerna, men affären som helhet betraktas i dag av historiker som en relativt obetydlig episod i Sveriges ekonomiska historia – snarare ett symtom på stormaktstidens ambitioner än en verklig inkomstkälla.
Järnet tog över där guldet inte räckte
Ironiskt nog blev Sveriges mest betydelsefulla koppling till den transatlantiska handeln inte guld eller förslavade människor, utan järn. Efter förlusten av Cabo Corso vände sig svenska handelshus till att exportera svenskt stångjärn, som användes till allt från redskap och vapen till bojor inom slavhandeln på andra håll. Järnexporten kom vid denna tid att stå för en betydande del av Sveriges utrikeshandel och gav arbetstillfällen och inkomster åt handelshusen i Stockholm och Göteborg. Det var alltså den indirekta kopplingen till slavhandeln – som leverantör av råvaror till andra länders kolonialsystem – snarare än den egna, kortvariga kolonin i Afrika, som fick större ekonomisk betydelse.
Ett liknande mönster syns senare kring S:t Barthélemy, den västindiska koloni Gustav III förvärvade 1784. Ön blev under en period en livlig omlastningshamn för slavhandel, med förmånliga tullsatser som lockade fartyg dit. Men inte heller den kolonin blev någon guldgruva för den svenska statskassan; de verkligt lönsamma åren var få, och ön avyttrades till Frankrike 1878.
Vad förklarar då Sveriges välstånd?
Historiker som studerat Sveriges koloniala episoder är i dag relativt eniga om att de bör betraktas som just episoder – korta, ekonomiskt blygsamma försök att hänga med i den europeiska stormaktstidens kolonialtävling, snarare än en grundplåt för det moderna svenska välståndet. Sveriges senare rikedom brukar i stället kopplas till helt andra faktorer: landets egna naturresurser som järnmalm, skog och vattenkraft, en tidig och framgångsrik industrialisering under 1800- och 1900-talen, ett stabilt rättssystem, allmän folkbildning, och – inte minst – att Sverige undvek de två världskrigens förödelse.
Det betyder inte att kopplingen till Guldkusten och slavhandeln är oviktig eller ska tonas ned. Den utgör en del av Sveriges historia som länge fått för lite uppmärksamhet, och den säger något om den svenska statens och elitens ambitioner och värderingar under stormaktstiden. Men att måla upp guldet från Cabo Corso som en byggsten i dagens svenska välfärdsstat är historiskt missvisande – verkligheten var betydligt mer blygsam, och de som faktiskt tjänade på affären satt oftast i Amsterdam och Hamburg, inte i Stockholm.
Källor: Populär Historia (“När Sverige skulle bli kolonialmakt”), SO-rummet (artiklar om svensk slavhandel och Cabo Corso), Forum för levande historia, samt Wikipedia (Afrikanska kompaniet).
Gold, Ivory, and a Flop: The Myth of the Gold Coast as the Foundation of Sweden’s Wealth
Did Sweden’s involvement on the Gold Coast — the trade in gold, ivory, and enslaved people — contribute to today’s prosperity? History offers a more nuanced answer than one might expect.
It’s a tempting idea: that Sweden’s modern-day wealth somehow traces back to the colonial venture at Cabo Corso in present-day Ghana in the 1600s. The reality, according to the surviving sources, is considerably more modest.
A Short-Lived Venture
The Swedish Africa Company, founded in 1649 under Queen Christina’s charter, operated on the Gold Coast for just over a decade before the Dutch captured the fort Carolusborg in 1663. During that period, the company shipped out roughly 180 kilograms of gold and a couple of tons of ivory and sugar per year from Africa — an annual value that was marginal in relation to the Swedish state’s overall economy. Over its lifetime, the company was involved in transporting between 500 and 1,000 enslaved people, a small scale compared to the operations of the major colonial powers.
The company did turn a profit at times, not least thanks to the gold trade. But the bulk of that profit never reached the Swedish treasury or ordinary Swedes. Most of the earnings went to the merchants in Amsterdam and Hamburg who financed and largely owned the company — not least Louis De Geer himself, who held nearly 85 percent of the shares and whose capital came mostly from foreign sources. Cabo Corso also never took on the character of a settler colony; at most, a few dozen company employees lived there.
Once the fort fell in 1663, the company went bankrupt. Sweden later received compensation from the Netherlands, but historians today generally regard the venture as a relatively minor episode in Sweden’s economic history — more a symptom of great-power ambition than an actual source of income.
Iron Took Over Where Gold Fell Short
Ironically, Sweden’s most significant link to the transatlantic trade wasn’t gold or enslaved people at all, but iron. After losing Cabo Corso, Swedish trading houses turned to exporting Swedish bar iron, used for everything from tools and weapons to shackles within the slave trade elsewhere. Iron exports came to account for a substantial share of Sweden’s foreign trade at the time, providing jobs and income for the merchant houses of Stockholm and Gothenburg. It was this indirect link to the slave trade — as a supplier of raw materials to other nations’ colonial systems — rather than Sweden’s own short-lived colony in Africa, that carried greater economic weight.
A similar pattern appears later around Saint-Barthélemy, the Caribbean colony Gustav III acquired in 1784. The island became, for a time, a bustling transshipment port for the slave trade, drawn there by favorable customs rates. But that colony, too, never became a goldmine for the Swedish treasury; the genuinely profitable years were few, and the island was sold to France in 1878.
So What Actually Explains Sweden’s Wealth?
Historians who have studied Sweden’s colonial episodes are today fairly united in viewing them as just that — episodes: brief, economically modest attempts to keep pace with the colonial rivalry of the European great-power era, rather than a cornerstone of modern Swedish prosperity. Sweden’s later wealth is instead usually traced to entirely different factors: the country’s own natural resources such as iron ore, forests, and hydropower; an early and successful industrialization in the 19th and 20th centuries; a stable legal system; widespread public education; and, not least, the fact that Sweden avoided the devastation of the two World Wars.
None of this means the connection to the Gold Coast and the slave trade is unimportant or should be downplayed. It remains a part of Swedish history that went underexamined for too long, and it says something about the ambitions and values of the Swedish state and elite during the great-power era. But painting the gold from Cabo Corso as a building block of today’s Swedish welfare state is historically misleading — the reality was considerably more modest, and those who actually profited from the venture were, more often than not, sitting in Amsterdam and Hamburg rather than Stockholm.
Sources: Populär Historia (“När Sverige skulle bli kolonialmakt”), SO-rummet (articles on the Swedish slave trade and Cabo Corso), the Living History Forum, and Wikipedia (Afrikanska kompaniet).